När det vänder upp

Utifrån egna erfarenheter av en församling som efter minst 30 års nedgång närmast exploderade i tillväxt och andlig förnyelse så var det lätt att se ett ”före” och ett ”efter”. Vad var skillnaden och var kan grunden för framgång ligga? 

Under den närmaste tiden kommer jag då och då dela ett antal ”insikter” från upplevelsen av församlingen som vände upp och som kanske även kan vara värdefulla för andra. 

Här kommer den första insikten: 

Stoltheten som försvann
Församlingen hade likt många andra gamla etablerade frikyrkoförsamlingar med stolta anor odlat en hel del prestigekultur och kulturkonservatism. Det var den respektabla församlingen, där man förväntade sig stil, ordning och reda. Det var många åsikter om vilka dörrar som borde vara stängda, färgen på ljusen och hur många. Identiteten låg i stilfulla blomsteruppsättningar, vacker sång och propra kläder. I ledningen togs beslut om normativa gudstjänstordningar. Kritiska synpunkter, som inte var få, samlades upp av olika gruppers inofficiella företrädare för vidarebefordran till pastorn i regelbundna sittningar. Diskussioner bröt ut i församlingen när slipsen saknades, jeansen var på eller när någon illustrerade en rymdraket vid barnens minuter. Inkomna avvikare sattes under diskret observation. 

Det var värden som egentligen inte går att bygga en levande församling på.
Människor sökte en levande gemenskap men mötte mycket av liturgisk uppvisning och en utställning av lyckade människor.
Men det byggde på lång tids stolthet av att under lång tid varit en framgångsrik och stor församling, respekterad av många.

I bästa fall kan en församling odla dessa kulturellt högtstående värden utan att orsaka alltför mycket skada, om målgruppen och kontaktytan främst är liknande människor.
Som regel är det dock rent destruktivt, för hur mycket avslappnad gemenskap och öppenhet om den egna trasigheten vågar man sig på i en sådan församling? 

Men 30 år i öknen tog bort stoltheten.
Medlemmarnas lust och ork ebbade ut.
Vad är det för vits att vara med i världens historiskt finaste församling om den inte upplevs ge någon glädje, engagemang eller liv i nuet?
Stoltheten nöttes ned av verklighetens vittnesbörd, fast det tog lång, lång tid.
Insikten att man kanske inte längre var så högtstående utan tvärtom kanske i ett ganska eländigt läge, skapade till slut en öppenhet och längtan efter något nytt och annat – något som inte varit möjligt bara några år tidigare.

En pastor rekryterades med annan kurs, en kurs som förut varit otänkbar.
Pastorn undrade nog också varför i all världen han skulle dit, men Guds kallelse fick till slut styra. 

För församlingen var det så att när man slutade vara stolt över sin egen församling, då kom vändningen.
Kan det vara viktigt för fler?

Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.  1 Kor 1:31
”Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud” . 1 Kor 3:21-23

Thomas Forslin