När Läsarna blev relativister, del 3

Relativismen blir kristen situationsetik

De absoluta värdena har förlorat mark i hela västerlandet. Kardinal Ratzinger, nu påven Benedicktus XVI, säger i en intervju: “Vi rör oss mot en relativismens diktatur som inte erkänner något för säkert och vars högsta mål är det personliga egot och det egna begäret.”. Naturligtvis har situationsetiken också invaderat bibeltolkningen.  Biblisk relativism och situationsetik har blivit ett accepterat sätt att närma sig Skriften och kristna lärosatser. Guds Ords objektiva sanningar har tyst lagts åt sidan. Idag förkastas de av flertalet kristna som motsätter sig dem. I vår dagliga livsföring deklarerar vi att Bibeln är relativ. Delar av Bibeln anses otidsenliga: Kanske bra på Jesu tid men utdaterade i vårt moderna samhälle. Det samma gäller våra läror. Allt avgörs av situationen och inte av Guds Ords klara påbud. Vårt ”elastiska” sätt att hantera lärosatser visar sig i fraser från debatten: “Det där är din tolkning”,  “Kärleken är det enda som betyder något” och “Det som räknas är det som du har i hjärtat”. Dessa fraser användes förut främst till att ursäkta kulturrelativism. Idag används samma argument för andra samlevnadsformer. När vi lämnade respekten  för och förståelsen av Guds Ords absoluta sanningar så blev vi en stad med nedrivna murar, redo att  plundras. Ett folk styrt av situationsetik går att styra vart som helst!

Hur blev läsarna relativister?

Hur gick det till? Hur blev sanning och rätt till frihet och tolerans? För att de absoluta värdena skulle abdikera, för att läsarna skulle förlora fotfästet var det nödvändigt att läsarna berövades sitt fundament, Bibelordet. Istället för att fråga vad som stod skrivet måste de börja fråga efter vad som kändes bra. Detta var inte möjligt så länge Bibeln var läst och trodd.

Hävstången blev syndakatalogerna. Syndakatalogerna bestod av beteenden som församlingarna tog avstånd ifrån. ”Bedömningen av en sann kristen sker säkerligen inte utan hänsyn till teologi, men i källmaterialet som rör ungdomsföreningarna, är det utan tvekan olika positiva och negativa ingredienser i det levda livet som gör att man kan avgöra tillhörighet. Synliga karaktärsdrag och konkreta handlingar är det som visar tillhörighet eller utanförskap. Utifrån materialet skulle det inte vara svårt att upprätta en ganska lång syndakatalog på beteenden som inte hör hemma hos sanna kristna. ” (Källa: ”De ”riktigt kristna”, deras ”wänner” och ”motståndare” − en lokal- och frikyrkohistorisk studie av Askers baptistförsamlings identitet och mentalitet, 1858−1887”) Vi måste samtidigt minnas att syndakatalogerna inte var någon isolerat frikyrklig företeelse utan att de bara var en del av den dåtida samhällsnormen. 

Det hade alltså redan skett en glidning från Bibelordet till det rätt levda livet.  Mycket kom att handla om lätt igenkända markörer som visade att man levde världsligt. Visst var syndakatalogen fyrkantig och de som någon gång utsatts för den är i samtliga fall jag talat med, glada att slippa den men syndakatalogen ersattes inte av av en sund bibelförankring. Istället ersattes den av något lika illa: relativismen. Vår vana trogna gled vi från ett dike till ett annat. Frikyrkan var åter samhällets svans. Samhället sekulariserades och lämnade regeletiken. Frikyrkan följde efter.

Ideologer påskyndade utvecklingen. Deras målgrupp för förändringen av samfunden var  teologistudenterna, de framtida predikanterna. Genom dem kunde ideologerna påverka allt kyrkfolket. Regeletiken skulle undergrävas från predikstolen och trösklarna till församlingen skulle bli låga. För att kunna omskola teologistudenter som kom från regeletiska sammanhang konstruerade lärare på seminarierna etiska dilemman som var utformade för att medmänsklig hygglighet skulle triumfera över Bibelns moraliska standard.  Man fick lära sig att det fanns inga rätta eller felaktiga svar. Allt hängde i luften. En favorit bland seminarielärarna och sedan bland oss, från talarstolen, var också att tala om hur Jesus “bröt reglerna”, t.ex. när lärjungarna plockade ax på sabbaten eller när Jesus helade människor på vilodagen. Det kändes så radikalt och banbrytande, när Jesus gick mot lagarna, fylld av kärlek och barmhärtighet! Syftet var naturligtvis att lära studenterna att det inte finns något absolut, att det som sker i kärlek är mer rätt än de rigida lagarna. Det intressanta var att Jesus själv hävdade att han inte bröt mot Guds bud. ”Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett.” Matt 5:18.

fortsättning följer…

Kjell Fors