Den som ser lille Rand (vacker/fin på kurdiska) tycker säkert att han är ett litet mirakel men miraklet är större än så! Han rycktes bokstavligt ur dödens käftar i Jesu namn!
Dyan, maken Ismail, sonen Baran och pappa Elias kom till Sverige för drygt ett år sedan. Pappa Elias var sedan decennier böneledare och koranlärare i Baghdad. Elias och Dyan tog emot Herren och döptes till Kristus. Hon var då gravid i sjunde månaden. Dopet var en stund av jublande glädje och befrielse för henne. Sedan första stund älskade hon Herren och växte stadigt .
Graviditeten löpte normalt ända till slutet när komplikationer tillstötte. Hon besökte mottagningen på sjukhuset flera gånger.
Vi låter Dyan berätta resten:
-När jag åkte in till BB i Karlskoga var allt hopp ute och barnet var livlöst:
– Jag har försökt men tyvärr: Din baby är död. Läkaren stod framför mig, ledsen och deltagande.
Jag tog hans hand och sa: – Han är inte död, han tillhör Jesus. Han ska leva.
Han svarade: – Jag är en läkare, istället för att jag tröstar dig så tröstar du mig.
När jag svarade läkaren så kom en så otrolig frid in i rummet. Alla grät, barnmorskor. läkare och sjuksköterskor. Pappa ringde till pastor Kjell och de började ringa runt till andra som bad. Snabbt bildades en jättestor bönekedja.
Efter att ha varit livlös i femton minuter började barnet helt plötsligt leva och andas. Han fick färg och sökte efter bröstet. Iltransporten till Uppsala Akademiska ställdes in och jag och pojken fick stanna i Örebro.
Jag sjöng i hans öra: ”Vi har döpts tillsammans. Du är inte mitt barn. Du är Hans. Jag har gett dig till Honom.”
Nu mår han jättebra och vi har haft barnvälsignelse i församlingen!
Wow! Jesus är verkligen god.
Vad härligt att få läsa din berättelse Dyan!
Verkligen uppmuntrande! Gud är god!
Underbart att läsa. Jag hade hört talats om detta tidigare. Vi behöver vittnesbörd om vad Gud gör!
Jag är oerhört glad för din och allas skull. Vi vill av hela vårt hjärta rädda det sköra livet med all vår kraft. Det är fantastiskt att känna att man lyckas! Vilken fin idé att ringa och be tillsammans.
Men det finns i mig en annan tanke och det är att hade det inte lyckats så skulle vi behövt varandra ännu mer. Då skulle vi behövt tänka att Gud finns för oss även när ett barn går bort och att vi har varandra och att livet återvänder ur mörkaste förtvivlan och att vi kan hjälpa varandra genom att öppna för vår gemensamma sorg. När vi inte får bönesvar ska vi inte leta onda orsaker bland oss utan öppna oss i tacksamhet över det ljus som kan läka.
Krama lilla Rand från mig!
Wow, det kallar jag för frälsning igenom tro i Jesu namn!
Hälsa Dyan att han mycket att bidra med i vittnesbord till oss kristna i Sverige!
Detta en en underbar god nyhet.