I föregående inlägg redovisades lite av samtidens värderingar och yttranden kring sambandet mellan Gud i kristen/biblisk tro och gudsbegreppet i en annan religion som inspirerar en liten minoritet men dock alltför stor till död lidande smärta och elände.
Vi lyfte fram tankar och värderingar från tex svenska kyrkan (biskop Bonnier) som också ärkebiskopen tycks stå för.
Men hur är det då med den ”Abrahmitiska gudsbilden”, islam och judiskt/kristen tro.
Med tillstånd av pastor Clas Göran Bergstrand redovisas här hans synpunkter kring samma frågeställning.
Claes Göran Bergstrand
” Tror kristna och muslimer på samma Gud? Denna fråga var främmande och överflödig för både kristna och sekulariserade svenskar för 30-40 år sedan. Man hade ingen större anledning att fundera över en sådan frågeställning. Men i en allt mer krympande värld, och i takt med de många flyktingar som kommer till vårt land av vilka de flesta är muslimer, är det inte ovanligt idag att man tror att det är samma gud som tillbeds i kyrkor och moskéer. Att sekulariserade kristna och icke troende människor kan ha en sådan uppfattning är inte förvånande. Desto allvarligare är det att den verkar utbreda sig bland kristna i allmänhet, och hos pastorer och präster i synnerhet. Biskopar, präster och pastorer tror att kristna och muslimer har samma Gud Enligt en nyligen gjord enkät i tidningen Dagen anser nästa hälften av prästerna att ”kristna och muslimer vandrar mot samma Gud”.
”Flera biskopar, med Ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, inte bar tror så utan argumenterar också flitigt för en sådan troshållning. Dock är det inte bara i Svenska kyrkan man har denna uppfattning. Det finns även frikyrkokristna som menar att muslimer, judar och kristna ber till samma gud utifrån en monoteistisk hållning, övertygelsen att det bara finns en Gud.”
”Observera dock att påståendet, att vi tror på samma gud kommer från kristna, aldrig från muslimer. Det är tvärt om så att i muslimska länder, där även kristna använder namnet Allah, förbjuds kristna att använda detta namn på Gud. I Mellanöstern använder både judar och kristna gudsnamnet Allah-al-´ab (arabiska = Fader Gud), för att skilja sig från hur muslimer använder gudsnamnet. En bakgrund till islams religion finner vi i Abrahams liv Den muslimska trosbekännelsen lyder, ”det finns ingen Gud utom Allah, och Muhammed är hans profet”.
Allah är ett arabiskt namn på Gud och går tillbaka till förhistorisk tid. Muhammeds förfäder dyrkade många stamgudar (365 stycken!) av vilka en kallades Allah.
Då måste vi ställa frågan – hur uppenbarar sig Gud i olika religioner? I läroböcker och uppslagsverk beskrivs kristendom, islam och judendom som bokens religioner, vilket kan vara en legitim orsak till att tro att det är samma gud som dyrkas. Men är det verkligen så?
För en pånyttfödd, bibeltroende kristen är tron på Gud inte en religion utan en personlig kärleksrelation genom tron på Jesus som Guds son och Frälsare. Gud och den kristne har gemenskap genom den helige Ande. I Nya testamentet är Gud en Fader som älskar alla människor och vill rädda dem till evigt liv, men som också ska döma alla på ett rättvist sätt. För juden uppenbarar han sig i Gamla testamentet som Jahve = Herren, den som älskar den rättrogne juden och den som rättvist ska döma alla människor efter hennes gärningar. Det är en kärleksfull relation med Jahve, som uppehålls genom lydnad för Mose lag (Toran) och Gamla testamentets skrifter.
För muslimen uppenbara han sig i Koranen som Allah, som älskar den rättrogne muslimen och hatar den otrogne, d.v.s. den som inte är muslim. (sura 16:23). Även om Allah bekänns som den ende guden beskrivs hans väsen med 99 namn. (sura 59:22-24). Att lämna islam eller konvertera kan straffas med döden. Ordet islam betyder underkastelse och varje muslim måste lyda de regler/bud som Allah påbjuder i Koranen. Islam är en lagreligion där begrepp som rättfärdighet, nåd och frälsning inte finns. Muslimen måste räkna med ödet och har ingen garanti att komma till himlen.
Det är en avsevärd skillnad i dessa gudsuppenbarelser, särskilt i NT:s och Koranens beskrivning.
Det kan omöjligt vara samma Gud som vi möter i dessa skrifter! Bibelns Gud vill uppenbara sig för varje ärlig människa När vi vill förstå om kristna och muslimer tror på samma gud måste det sägas något om hur människor upplever den gud man tror på. Här finns stora skillnader.
Bibelns Gud är allvetande, känner och älskar varje människa. Han hör och vill svara på dennes ärliga bön om frälsning och hjälp i olika situationer. Många muslimer är besvikna på sin religion idag och söker därför efter något som kan ge dem inre tillfredsställelse. Gud hör naturligtvis även en jude eller en muslim som ber, och Han inte bara hör. Många är vittnesbörden bland muslimer om hur Gud uppenbarar sig genom Jesus i drömmar och syner. Och man upplever frälsning och därmed frid och ett nytt hopp.”
”Allah tycks inte ha samma öppna öra till alla människor och verkar inte lika villig att svara på deras böner? Han visar sig vara en nyckfull gud. Relationen mellan Allah och människan sker genom att hon håller förbundet, de fem pelarna – Vittnesbördet, Bönerna, Fastan, Allmosorna och Pilgrimsfärden till Mecka. Om människan håller sin del så uppfyller Allah sin del av förbundet.
Bibelns Gud har upprättat ett nådens förbund med människan där hon får ta emot frälsning/evigt liv genom tro på Jesu död och uppståndelse som ett ställföreträdande offer, utan att åberopa egna gärningar. Det är en avsevärd skillnad mellan kristen tro och islamsk tro i detta avseende. Bibelns Gud har sänt sin enfödde Son till världen för att rädda människan. (Joh. 3:16; Apg. 4:11,12).
I islam är det en hädelse/synd att bekänna att Allah skulle ha en son. (sura 112:1-4; 17:111). Det finns inget ställföreträdande offer i islam som har sonat människans synd. Detta är det starkaste argumentet för att det inte är samma gud som kristna och muslimer tror på. Bibelns Gud är den som söker människan eftersom hon som syndare inte kan nå till Honom i egen kraft. (1 Mos. 3:9; Luk. 15:1-7).
Koranens Allah söker inte efter människan eftersom hon inte är en syndare (hon är endast skapad svag) som behöver frälsas för att komma till himlen. En människa blir muslim genom att födas i en muslims familj (eller konvertera) och fostras till att lyda Allahs bud. Allahs efterföljare ska tro och göra goda gärningar.
Ärkebiskopen
Kristnas kallelse är att förkunna evangelium för alla folk Det blir allt vanligare i kristna sammanhang att tala om Gud som den som är större och är bortom alla religioner och trosuppfattningar. Det går inte att placera in Gud i en box, säger man. Det ligger en viss sanning i det, men om det är en förklaring till att människor möter Gud i alla religioner, och att slutligen alla kommer till himlen, då blir det fel. Det är i den andan som Jackelén antog sitt biskopslöfte ”Gud är större” vid sin installation som Ärkebiskop. Denna bekännelse ligger väldigt nära muslimernas bekännelse av Allah. Om detta är sant är Gud inte rättvis. Då har Han favoriter – de som redan här i livet får möjligheten att smaka Hans frid, glädje och kraft. Men Gud har inga favoriter!
IS barn som strax skall döda kristna
Den fruktansvärda terror som nu råder i Mellanöstern, som innebär att miljoner människor flyr från sina hem, sker inte av Guds vilja. Det är Satan och hans onda redskap som orsakar detta kaos. Samtidigt tror jag att Gud har en tanke med att muslimer nu kommer till Europa och Sverige.
Vi är de mest sekulariserade i världen, och de senaste 30 åren har vi kristna inte gensvarat särskilt mycket på Guds kallelse att sprida evangelium till hela världen. Nu kommer dessa, som vi skulle ha gått till i deras hemländer, till oss och vi kommer inte undan vår kallelse längre. (Apg. 1:8). Låt oss därför med respekt för, och kärlek till alla männsikor leva ut vår kristna tro i ord och handling. Det gäller liv eller död för människor! (1 Joh. 5:11,12).”
Clas Göran Bergstrand
Ju mer jag för min del satt mig in i den teologiska diskussionen som den går att få del av blir jag allt mer nyfiken. Hur kan det komma sig att traditionellt kristna ledare och förkunnare för fram ett budskap som man inte kan känna igen. Bergstrands synpunkter måste vägas mot det som lyfts fram i inläggen 1 och 2 och som återkommer i del 3.
LGB
