Vilken dom skall vi inte fälla?

”Döm inte, så ska ni inte bli dömda!” Matt 7:1-5; Luk 6:37-42.

Ordet ”döma” grek. Krino översatt: döma, bedöma, bestämma, fastställa, fälla dom, anse, hålla före. Vidare översättning blir ”skilja ut, åtskilja, sikta” som i förlängning blir ”välja, bedöma, fälla dom”. Studiebibeln band V, sid 591, art. 2603.

Detta är en av de texter som jag har svårast med i Jesu undervisning, dvs jag har svårt att hantera de utläggningar som jag hör från tid till annan. Jag upplever mycket starkt att texten missbrukas. I synnerhet tänker jag på när framgångsteologin kom till Sverige. Kenyons och Hagins läror togs hit av en nytänd Ulf Ekman, men också på den ”traditionella” förkunnelsen, som i stort gör det omöjligt för någon kristen att påtala en annan kristens fel i ord eller handling, utan att riskera att bli anklagad för att vara dömande.

När det gäller framgångsteologin presenterades en lära som i stort var överlägsen allt som tidigare förkunnats. Ledaren var i det närmaste ofelbar och den som ifrågasatte eller dristade sig till att kritisera blev snabbt tillrättavisad, gärna med ovanstående Skriftord som grund. Ett begrepp som användes var ”kritikens ande”. Att ha den var i det närmste en dödssynd, i synnerhet om man hade synpunkter på en ledare. Ingen ledare fick ifrågasättas och inte heller någon teologisk tes. Ett nytt ord myntades, ”uppenbarelsekunskap” och det stod över allt, också Skriftens ord. Ett annat Bibelord som också användes var Apg 23:5 (Ex 22:28) ”En ledare för ditt folk ska du inte förbanna” liksom ”tala inte emot Herrens smorde”. Detta skedde bl.a. i samband med förkunnelse om att församlingen ska ledas av en apostel – typ en herde och en hjord.

I många sammanhang där framgångsteologin inte används som bas för förkunnelsen, missar man ändå målet. Det som skulle vara en varning dvs att inte döma i fråga om himmel och helvete blir istället en uppmaning/varning att inte kritisera. Gå inte till rätta med någon för du är inte syndfri! Du måste veta att du har tillräckligt med kärlek för att kunna tillrättavisa! Vem är syndfri, vem mäter kärleken? Sitter sanningen i betraktarens ögon? Är ett fel rätt så länge det inte påtalas?

Det som sällan lyftes fram är 1 Kor 4:19-21, 5:3, 5:12-13, 6:5. Här säger Paulus att han dömer. Hur går det ihop med ovanstående och med Rom 2:1? Här säger Paulus också att de i församlingen ska döma mellan bröder men inte döma de utomstående. Hur går det ihop? Vad är det för sorts dom som fälls? Vad har den för syfte och konsekvens? Varför måste dom fällas och vad blir resultatet? Har någon tolkningsföreträde?

I församlingen i Korint fanns en medlem som levde i synd/otukt. Paulus uppmanar församlingen att utesluta den medlemmen. Är inte det att fälla dom enligt Matt 7:1ff? Om det inte är så, skulle det vara möjligt att fälla en sådan dom i en församling i Sverige 2014 utan att mötas av nämnda Bibelord? Jag tror inte det och det är tragiskt för kristenheten. Det som en gång kallades ”kyrkotukt” och som många gånger (men långt ifrån alltid) gick till överdrift har, som konsekvens av att få eller ingen vågar gå till rätta med sin broder, lett till att vi nu istället har ”kyrkootukt” dvs fritt fram att göra som man behagar. ”Du duger som du är”.

I Matt 18:15ff ger Jesus vägledning för hur man går till väga när det gäller ”vanliga” medlemmar. Se även Luk 17:3; Gal 6:1; Rom 16:17.

I 1 Tim 5:19 tar Paulus upp hur man ska hantera kritik mot ledare/äldste. Han förbjuder det inte, men säger att det ska styrkas av två eller tre vittnen och att det ska ske i församlingen.

Så till Jesu undervisning. Till vem eller vilka vänder Han sig? I första hand till sina lärjungar, i andra hand till de övriga församlade. Vilka var de? De var judar, Israels barn. Vad var det för särskilt med dom? Dom hade blivit utvalda av Gud att vara Hans folk. De hade fått lagen, förbundet, löftena och offren. De var alltså inte gudlösa eller avguda-dyrkande hedningar, och det gjorde dom stolta i sig själv. Jesus varnar dom för att hålla fast vid just detta och att med det som utgångspunkt döma hedningarna till undergång. (Detta återkommer i Apg när hedningarna har tagit emot evangeliet och frågan om omskärelse ställs.) De såg Gud, och Messias som skulle komma, som deras Gud (JHWH) och deras Messias, och hedningarna ”kunde aldrig komma ditin”. (Jfr Kat. K:a som säger att ”ingen frälsning finns utanför kyrkan”.) Jesus kommer för att påminna sitt folk om att det är dags att byta fokus. I Joh 4:23 säger Han ”alla sanna tillbedjare … i Ande och sanning” och därmed tar Han bort alla etniska gränser.

Symeon profeterar om Jesus i Luk 2:30-32 ”frälsning för alla folk” – orden i Jes 49:6 blir en påminnelse om att Jesus/Messias inte bara är judarnas frälsare utan en Frälsare för ALLA folk.

Alltså – när det gäller domen över liv eller död, himmel eller helvete så tillkommer den endast Gud. Han är den ende som kan, och därmed ska, avgöra sådana mål. Våra domar är av annat slag och karaktär. De handlar om omsorgen om syskonen och församlingen. Vi måste reagera när syskon gör fel och framför allt när de framhärdar. Inget orent ska komma in, eller förekomma, i församlingen och det ska vi vaka över med all den nåd, vishet och nit som Herren ger oss. Om vi inte sköter den uppgiften har vi inget att säga till om i den andliga världen och Guds välbehag kan inte vila över oss. Hebr 13:17; 1 Tess 5:14.

Nils-Olof Persson