Pastor eller pastoriserad?

För en tid sedan skrev pastor Stefan Swärd en debattartikel i Dagen. Den handlade om församlingspastorer och om sådana alltid skulle vara heltidsanställda. Han menade att det inte alltid behövde vara så. Av de efterföljande artiklarna är Gunnar Johanssons (23/7) den som gjort störst intryck på mig. Tillsammans med Derek Prince´ kassettserie ”Five main ministries” har den inspirerat mig att skriva följande text.

Säg ”pastor” och de flesta som hört ordet/titeln tänker på predikanten i en frikyrka. (I den Evg. Lutherska ”frikyrkan” heter det präst.) De flesta pastorer är nog inte bara just pastorer, de är också förkunnare, föreståndare, ordförande, själavårdare mm.

Pastor är det latinska ordet för herde. Från början var det säkert så att pastorn var just herde, men med tiden har bilden förändrats en hel del. I synnerhet sedan det inrättades utbildning med inriktning på att samfunden skulle ha koll på pastorn, har fokus flyttats från kallelse till yrke. Den som tagit ”pastorsexamen” kan numera bli pastor för lite vad som helst; familjer, barn, ungdomar, lasarettspatienter, brottslingar är bara exempel.

I NT, Ef 4:11 nämns herde som en av fem tjänstegåvor – apostel, profet, evangelist och lärare är de övriga. Jag tror att många examinerade pastorer är någon av dessa fem, men bara ett fåtal av dom är genuina herdar. Visst är det en hel del av dom som fungerar som föreståndare/äldste i församlingar, men långt ifrån alla har kallelse till det. Ett för mig övertygande bevis på att så är fallet är att pastorer/föreståndare tenderar att flytta från församling till församling trots att denna tjänst är den enda av de fem som kan betecknas som stationär. Alltså, en herde är föreståndare/äldste och flyttar inte runt och en pastor som flyttar runt är inte herde utan profet, evangelist eller lärare.

När det gäller ursprunget för denna pastorskultur tror jag att det främst är den institutionaliserade utbildningen som ligger bakom och bakom den anar jag samfundsledningarnas vilja att kontrollera och styra så att förkunnelsen i församlingarna inte avviker från den grundläggande teologin. Ingen kan/får vara pastor i församling utan examination och ordination från samfundet. Då kommer följande fråga för mig: Behöver man ha en kallelse, är det i så fall någon av tjänstegåvorna, eller räcker det med rätt teologisk bekännelse? Som jag ser det går samfundens makt över församlingarna genom de ordinerad pastorerna som flyttar runt.

Ytterligare en sak som gjort pastorn till heltidsanställd yrkeskristen är synen på ledarskapet i församlingen. I NT finns inget som tyder på att någon församling leddes av bara en herde. Istället är det ett kollektivt ledarskap, en grupp äldste, som leder församlingen och även om det står att föreståndaren väl kunde ha rätt att uppbära lön, så är det inte så säkert att så var fallet. Däremot tror jag att församlingen stöttade sin föreståndare med pengar eller natura när det behövdes.

Hur är det idag i Sverige – hur många församlingar har äldstekår? Har alla pingstförsamlingar äldstekår? De är ju dessa som ska leda församlingen, inte en ensam pastor som dessutom byts ut var femte, sjätte eller sjunde år! Ett kollektivt, lokalt ledarskap skulle frigöra fler till tjänst, frigöra ekonomiska resurser och dessutom göra församlingen mera frimodig och mindre sårbar.