”Jag har himmelriket med mig”.

Matt 4:17 (jfr. Luk 4:21)
I början av verksamheten var detta Jesu proklamation – Himmelriket är här! Beviset för att det var sant ligger i de tecken Han gör – Han botar sjuka människor, Han helar trasiga (blinda, döva, lytta). Han befriar bundna (driver ut onda andar) och Han glädjer de fattiga (bryter kopplingen mellan synd och armod).

Förutom undervisning och gemenskap med lärjungarna är detta Hans viktigaste arbete – Han visar vilket uttryck himmelriket har, konsekvensen för dess närvaro. Himmelriket som en surdeg är ett bra exempel, Matt 13:33. Himmelriket påverkar hela sin omgivning.

I Matt 10 (jfr Luk 9 och 10) sänder Jesus iväg lärjungarna så att de ska få prova på vad som senare skall bli deras huvuduppdrag. De vittnar, dvs säger samma sak som Jesus, och tecknen följer dom. När sedan Jesus är i begrepp att lämna jorden och därmed lärjungarna, förnyar han sändningen. Mark 16:15 – 18 är den starkaste och tydligaste texten, men den finns också i de andra evangelierna + i Apostlagärningarna. När sedan Anden har kommit över dom på pingstdagen, börjar uppdraget. Apostlagärningarna är vittnesbörden om hur det gick och breven är den uppföljande undervisningen, för att uppdraget inte skulle stanna av när apostlarna och andra ögonvittnen inte längre fanns i livet. Nya lärjungar skulle skolas in och sändas ut och de skulle ha himmelriket med sig.

I Rom 12:4 – 5 (-20) och i 1 Kor 12 undervisar Paulus om församlingen som Kristi kropp. Församlingens olika människor är kroppens olika delar, och liksom en fysisk kropps olika organ har olika uppgifter, så har människorna i församlingen olika uppgifter. Jesus är alltså, genom sin församling, närvarande på jorden och det betyder att Han fortfarande proklamerar ”Guds Rike är här – jag har det med mig!” Hur kan det då komma sig att så lite av tecken på Riket syns och hörs i vårt land? Är inte Jesus densamme? Det hörs betydligt mera från andra delar av världen. Länder i Asien, Afrika och Sydamerika är välrepresenterade i de rapporter som talar om människor som kommer till tro och som får uppleva de tecken som enligt Jesus åtföljer de som tror. Har kyrkan i
Sverige (och Västeuropa) förlorat ”huvudet”? Ja, det ser så ut.

Jag tror att det viktigaste skälen till att församlingen ”förlorat huvudet” är anpassningen till världen. I Rom 12:2 skriver Paulus att vi inte skall anpassa oss efter världen. I världen är det makten som räknas medan det i Riket är tjänandet som räknas, tjänsten i tro. Församlingen har anpassat sig efter sin omgivning och allt mera ju längre tiden har gått. Enligt min benämning har församlingen blivit kyrka. Man har gått från maktlös till makthavare och det var aldrig Jesus avsikt.

Liksom Israels folk på Samuels tid krävde att få en kung, en maktsymbol, så har församlingen både krävt och tagit emot makt från världen, allt ifrån 300-talet och framåt. En avgörande händelse var när Konstantin (kejsare) gjorde den kristna tron till statsreligion. Då blev församlingen kyrka på riktigt, men redan tidigare hade lokala församlingar tagit sig makt genom att utse allt högre ledare och genom att förfölja kristna med avvikande åsikter och läror. Ett annat avgörande skede var när församlingen övertog judarnas roll som Gudsfolket. Då anammades och infördes ett maktutövande över människor, som bara en etnisk grupp eller en politisk stat får ha över sina medlemmar/medborgare. Detta var lika lite Guds plan och avsikt som kungen var för Israel.

Konceptet visade sig emellertid vara ”framgångsrikt” i många avseenden och därför har det fortsattin i våra dagar. Under hela tiden har det förekommit försök att återvända till den ursprungligaförsamlingsmodellen, men det har hittills slutat med antingen förföljelse och utplåning ellergenomslag och etablering. I det senare fallet har man i sinom tid anammat den maktstruktur somman ursprungligen vände sig emot och följdaktligen också blivit kyrka.

Samtidigt som detta syns tämligen klart finns också en annan bild. Liksom Gud fortsatte att vaka över Israel också sedan det blivit ett kungadöme, har Gud vakat över sin församling efter att den blivit kyrka. Han ser fortfarande till människor förrän till systemet. Kungariket som blev två och gick under, innebar inte folkets utplåning även om det decimerades. Kyrkans maktambitioner har lett till uppdelning och förfall, men Gud ger fortfarande nåd till enskilda och grupper av kristna som avstår från makten för att söka Guds Rike och Hans rättfärdighet. Därför ser vi i vissa delar av världen församlingar som har ”Gudsriket” med sig, medan vi på andra ställen inte ser något av Riket.

Jag tror att dessa två enheter, maktens kyrka och maktlöshetens församling, i denna ändens tid kommer att polariseras och bli tydligare. Det kommer att bli förföljelse av den senare, men samtidigt kommer Riket att synas tydligare. Jesu berättar i Matt 10:16 – 22 hur det kommer att se ut och löftet i Mark 16:15 – 18 står kvar. Därför bör vi som ser detta hända lämna maktkyrkan för att tillsammans bli den maktlöshetens församling där Gud Rike blir synligt genom att Ordet förkunnas och tecknen följer de troende.

Så några råd till de som arbetar med att plantera och bygga nya församlingar – låt ingen bli medlem som inte tjänar i en nådegåva/tjänstegåva! Låt sammankomsten var öppen men församlingen sluten. Sök inte makt och inflytande i samhället! Ge för intet vad ni fått för intet! Då blir församlingen trovärdig och tecknen kommer att följa de kristna troende.
/Nils-Olof Persson.